Jag försöker verkligen att mina dumma grejer som jag har för mig inte ska påverka mina barn alldeles för mycket. Ibland får det helt enkelt vara sådär sjukt jobbigt för mig. Ibland får jag träna mig själv på dessa jobbiga grejer så att det nästa gång kanske känns lite mindre jobbigt.
My fick frågan om hon ville följa med på lekland idag. Och det är såklart att hon ville. Nu har inte vi något lekland här i vår lilla stad så det handlade om att ta sig bit, mer exakt 5.7 mil… Där sätter min oro igång. Ska hon åka bil med någon jag inte känner så långt… ska hon vara iväg en hel dag… tänk om det händer något… tänk om… om…
Självklart fick hon följa med och självklart gick det superbra och självklart hade hon megakul!
Det gick faktiskt ganska bra för mig oxå, även om jag inte kunde låta bli att följa hennes iPhone så jag såg att hon kom fram både dit och hem som hon skulle. Jag lät bli att bomba henne med sms och telefonsamtal iaf, det tycker jag är bra jobbat. Jag är så glad för Mysans skull, att hon äntligen har fått några fler kompisar. Det bästa som kunde hända henne var sammanslagningen de gjorde av två klasser på skolan som nu är en jätteklass istället. Äntligen verkar hon ha fått vänner och det värmer mer än nånsin i mig. Äntligen har hon vänner som frågar efter henne, som vill vara med henne och som hon själv oxå trivs med. Då får jag allt jobba lite med mina problem så att inte de blir ett hinder för mina barn.
Annars då? Jag skriver inte här alldeles för ofta märker jag. Det som hänt sen jag skrev senast är b.la att vi varit på kalas i Trelleborg hos barnens kusin som fyllt år. Även där fick jag jobba lite med mig själv. Åka bil så långt fram och tebax på samma dag, dessutom ena vändan i mörker. Det gick oxå hur bra som helst. Träffa ett helt gäng med människor jag inte tidigare träffat, även det gick kanon. Största utmaningen var kanske ändå (skämt åsido) att försöka ta en kusinbild. Barnens farmor ville väldigt gärna ha en bild på alla sina barnbarn och det händer ju inte varje dag att de är på samma ställe prexis. Så kameran fick följa med och vi försökte rigga lite för att få till bra bilder. Barnen hade fått både mat, tårta och godis och resultatet kunde inte bli bättre! Härliga ungar, ni är grymma!!
Julkonsert i Kyrkan har vi varit på. Musikskolan bjöd på underhållning, det var så stämningsfullt och fint. Nästan så att en liten tår kom när fina My med sina ”fiolkompisar” spelade sina fina julvisor.
Stallet har vi hunnit med några gånger. Barnens ena kusin har fått hänga på ett par gånger och jag tror minsann att hon är redo för att rida lite hon oxå. Så härligt att se hennes lycka när hon fick hjälpa till att borsta hästen och plocka av benskydd. Duktiga Embla visade och berättade en massa om alla hästarna. Hon vet allt nu då hon har hunnit med en vecka prao i stallet. Det är inte det lättaste arbetet kan jag lova och hon har kommit hem med lite träningsvärk om dagarna. Dock är hon inte avskräckt för fem öre och önskar sig mest av allt en egen häst. Det lär ju dock inte hända inom det närmaste så tills dess är hon gärna medryttare, vet ni någon som behöver så hojta gärna till!!
Hörs igen en annan dag!
Kram på er alla mina vänner