Nu i efterhand så känns det som att det bästa jag kunde göra var att sjukskriva mig några dagar då när jag gjorde det. Från att ha haft en väldans massa symtom och känt att jag varit på gränsen att inte kunna hantera dem eller mig själv för den delen så är jag nu mycket lugnare inombords igen. Okej att jag har lite svårt att somna, har börjat vakna på nätternaoch det är omöjligt att somna om och att panikångesten kommer krypande emellanåt, te.x när kön i förbutiken bara växer och växer, när det blir så mycket folk runtomkring mig att jag knappt kan få luft och det aldrig blir min tur… då är jag glad och stolt över att jag ändå lyckas hantera det. Jag lyckades stå kvar, det blev min tur, jag köpte det jag skulle och när jag äntligen kom ut därifrån hade paniken gått över. För två veckor sedan hade jag förmodligen fått gå ut därifrån utan att ha uträttat det jag skulle.

Jag har denna veckan äntligen följt med min stora Höna till stallet igen. Dessa stora djur är så rofyllda och det är trots full aktivitet ändå ett lugn i det där stallet som är svårt att beskriva. Jag har oxå följt med lilla Hönan till musikskolan för fiolspelande. Inte lika lugnt dock men ändå ganska rofyllt. De är så duktiga allihopa och det låter så himla fint när de spelar så många samtidigt.

   

Helgen har det mest gått i lugnets tecken även om en massa ändå har hunnits med. Ni vet tvätt, vattna blommor, kalasande för ett barn, kompislek för ett annat, en massa rundor med hunden och ja sånt där vardagligt som ska hinnas med hela tiden, matlagning och sånt…
En stund i solen har jag oxå hunnit med även om det inte är några långa stunder jag orkar. Jag är som hunden och håller mig redan helst i skuggan. Helgen avslutade jag och lilla Hönan med en liten cykelutflykt. Så mysigt!