Panikångest

Det är svårt att beskriva. Det går nog inte riktigt ens. Många är det som skriver om sin ångest och sin panikångest men ändå kan man nog inte riktigt göra en rättvis beskrivning. Jag tror inte att man kan förstå känslan förrän man själv har upplevt den. Jag upplevde den igen idag….

Innan jag blev sjuk har jag aldrig haft någon ångestattack. Vid perioden av mitt insjuknande drabbades jag av det flera gånger om dagen. Min puls låg så högt hela tiden så att det inte ens var snack om någon vilopuls. Andas kunde jag stundtals inte alls kändes det som. Jag var tvungen att gå utomhus för att kunna få i mig minsta lilla syre. Hyperventilerade och kände hur hjärtat nästan hoppade ut ur kroppen för varje slag det tog.

Det som hjälpte mig då var att lyssna på avslappning/guidad meditation och kroppsscanning. Jag gick runt runt med lurar i öronen och lyssnade samtidigt som jag försökte göra som rösten i örat sa. Fokusera på en kroppsdel i taget, andas med magen och lugna ner mig. När jag sedan blev lite bättre använde jag mig länge av detta varje gång jag skulle sova för att inte ångesten skulle sätta igång.

Nu har jag inte ångest ofta alls längre. Panikångesten är nästan helt borta. Oftast kan jag tänka bort den, min beteendevetare jag gick hos gav mig några verktyg som jag försöker använda mig av. Idag kom paniken krypande igen…

Föräldramöte med Mysans fotboll. En massa vuxna i ett litet omklädningsrum. Först började jag svettas, sen började hjärtat dunka fortare och fortare, sen kändes det som att golvet försvann under fötterna… Jag stod så snällt kvar även om det snällaste för mig hade varit att snabbt gå därifrån. Undrar just hur mycket av informationen jag tog in, hur mycket av den jag missade. Men jag stod kvar och det måste ju ändå räknas som en vinst för mig själv.

Det är konstigt hur mycket kaos det kan kännas som på insidan utan att någon runt omkring märker nånting. För jag tror faktiskt inte att någon av alla de som var där inne uppfattade hur jag kände det. Nästa gång ska jag välja en plats närmare dörren att stå på. Då kanske jag inte upplever den här känslan lika starkt och om jag gör det så kan jag snabbt smita ut därifrån. Sista stunden försökte jag stå och titta på tjejerna när de tränade klart. Det gick inte heller, inte alls. Jag fick sätta mig ner och försöka koppla bort alla dessa ljud istället och vänta ut tiden. Som jag hatar denna sjukdom!

Eftermiddagen var tanken att den skulle tillbringas i innebandyhallen tillsammans med Fenix. Inte optimalt med tanke på hur fm gått. Som väl var hade han ångrat sig angående innebandyträningen och ville hellre stanna hemma. Den här mamman gjorde inte jättemånga övertalningsförsök och istället kommer em tillbringas mest i soffan och en del nere i tvättstugan. För nu är jag trött!

  

Förresten, var det någon som sa att hundar inte gillar att kramas. Vår hund älskar det! Möjligt att han oxå kommer hänga i soffan med mig. Bästa medicinen var nog ändå att vi skaffade honom.

3 reaktioner på ”Panikångest

  1. Absolut är hundar bra medicin😊. Deras förmåga att känna av hur vi mår, deras glädje när man varit borta en stund, deras vilja att vara till lags, att vara nära, de ger verkligen oreserverad kärlek alltid. ❤🐕❤
    Önskar dig fortsatt tillfrisknande💖

Lämna ett svar till Nina Avbryt svar