Vem gör vi det här för egentligen?
Denna veckan har jag haft 4 trivselkvällar varav två av dom var på samma kväll, samma tid men olika ställen. Jag var då tvungen att välja. Hur gör man ett sånt val? Vilken av ens barn är viktigast? Alla är ju prexis lika viktiga så hur kan man välja vems klass man ska ”trivas” med och hur ska man förklara sitt beslut för barnen?
Jag är ledsen om jag trampar någon på tårna nu men sanningen är att dessa fruktansvärda trivselkvällar inte är något jag trivs med och jag undrar faktiskt om barnen ens gör det. De träffar sina klasskamrater vareviga dag under terminerna. När de är lediga behöver de återhämtning. Ta det lugnt och umgås med de som ger energi dvs ens vänner. Det är omöjligt att vara kompis med 17-18-20 stycken. Alltså är det ganska många i ens klass som stjäl mer energi än vad de tar och då blir det kanske inte så mycket återhämtning och trivsel ens för barnen i slutändan.

För mig själv är det bara ett fruktansvärt måste. I den situationen jag befinner mig just nu trivs jag som allra bäst hemma. Hemma i mitt eget lugn med min familj och med de få nära vänner vi har. Jag fixar inte en massa måsten som stjäl energi och inte ger energi tillbaka. Vem är det som har bestämt att man ska ha alla dessa trivselkvällar egentligen? Jag minns ju att mina föräldrar oxå skulle fixa o dona o hålla i sånt här. Tyckte man det var kul då för 30-35 år sedan eller har det alltid känts som ett tvång? Finns det någon som tycker att det här är superduperkul och jättegivande? Kan inte ni hojta till isåfall så kan ni få ta min plats när det är dags nästa gång?

Denna veckan har det alltså varit hur mycket som helst i min kalender och då har jag supersvårt att stå med två fötter på jorden och försöka hålla huvudet ovanför ytan så att jag kan få luft. Ångesten har legat väldigt ytligt, hjärtat har slagit mer utanför kroppen än innanför men jag andas fortfarande… Nu är det fredag och värsta veckan är äntligen över. I måndags var det Emblas ridning det skulle skjutsas till på em. I tisdags var det Trivselkväll på jobbet. En trivselkväll som jag ändå kan acceptera. Där är jag personal, då arbetar jag, då har jag min yrkesroll att ”gömma” mig bakom. Framför allt så slipper föräldrarna planera något själva, de behöver ”bara” komma sen gör vi i personalen resten.

I onsdags var det Emblas klass som skulle träffas. Där var vi med i ”fixargruppen”. Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid en badplats och grilla/fika, alla fick ta med egen mat. Tyvärr var inte vädret det bästa, det blåste nåt så in i. Bad kunde glömmas och knappt blev det nån glöd att grilla över heller. Lite kul ändå att ”Trivselkvällen” så väl speglar hur de här sex åren i grundskolan har varit. Stormigt! Ska bli skönt att ta nästa steg, en ny skola, ny klass och försöka släppa det som varit. Nu är det kvar att fixa present åt läraren oxå om vi får in några pengar från de andra föräldrarna…

Torsdag då! Värsta dagen av de alla! Jag visste att jag inte borde ge mig iväg överhuvudtaget på kvällen. Jag visste att mitt huvud skulle vara tröttare än nånsin. Det var sista gången för min utbildning på eftermiddagen och de andra gångerna har jag varit väldigt trött efteråt, så även den här gången såklart. Men vad gör man när man försöker räcka till för sina barn. Det fick bli ett val då jag som sagt inte kan klona mig och mannen inte kunde få ledigt från jobbet. Jag tog mig till Fenix ”trivselkväll”. Återigen kom stackars mellanbarnet My ikläm och mitt samvete gnager just nu sönder mig. Jag skulle struntat i bådas istället!!
Även i Fenix klass var vi med i ”fixargruppen”, jag hade lämnat över fixandet till mannen. Vi hade gjort klart att vi förmodligen inte kunde komma den här kvällen och att vi kunde stå för inhandlandet av present. Då gör vi ändå vår del på nåt vis, så kände vi. Men vad hände? Jo där fick jag stå ändå o vara social med alla, dela ut talonger o pennor till tipsrunda, svara på frågor om en tipsrunda jag inte visste nånting om, klistra på ett leende medan jag inuti bara ville skrika och köra därifrån.

Barnen sjöng åtminstone så fint de bara kunde på sångerna de tränat på och Fenix badade benen lite oxå. My däremot hade skittråkigt, frös och ville mest hem och mitt dåliga samvete är enormt. Nästa år bojkottar jag alla dessa jävla kvällar som inte ger mig någon energi alls. Nästa år tänker jag inte välja, nästa år skiter jag i allt. Nästa år gör vi något roligt hemma själva dessa kvällar. Från och med nu träffar vi de vi vill träffa och inte de vi känner ett tvång att träffa. Har gärna en trivselkväll tillsammans med barnens kompisar o deras föräldrar men barnen har liksom jag själv inte 17 kompisar utan kanske 3-4 som betyder mycket för dom och ger dom energi. De andra är de bara ihopfösta med för att någon annan har bestämt det.
Och avslutning blir det ju ändå tillsammans på skolgården sista dagen i skolan, det räcker för mig!