Några bra dagar sen kommer den igen. Ångesten… En natt med åska som gjort att sömnen blivit störd och den är här igen.

Den kommer liksom krypande, långsamt ger den sig tillkänna. Jag kände hjärtats ökande slag redan när jag gick från jobbet vid 15-tiden. Jag känner smärtan i bakhuvudet. Smärta gör mig alltid orolig, jag tänker alltid det värsta. Och oro ökar alltid min ångest. Jag gör vad jag kan för att med tankarna ignorera det som är på väg. Tänker på annat.. tänker bort ångesten.

Det går bra ett tag. Maten måste göras. Jag och barnen pratar om roliga bra saker som ska hända framöver. Biljetter till en konsert jag ser fram emot att få uppleva tillsammans med mina barn bokas. Jag andas, det går bra… men där bakom känns det hur något ändå är på väg..

Yrseln gör sig påmind.. En promenad med hunden borde göra susen. Rörelse är alltid bra. Men smärtan i bakhuvudet är kvar, lite yrsel likaså, liksom hjärtats snabba slag. Jag märker hur svettningarna i ansiktet kommer… Hej ångest, du är aldrig välkommen, aldrig efterlängtad, aldrig någonsin vill jag ha dig här!

Nu ska kvällen härdas ut, bara låta tiden gå.. Bara en timme tills de yngsta ska börja nattas och sen är det inte så länge tills jag oxå kan lägga mig. Sömn är bästa botemedlet. Hur svårt det än är att somna så vet jag att när jag vaknar är det över. Imorgon är en annan dag! Imorgon är en bra dag!