Det var det där med ångesten igen då…

Den började i morse. Dels är det ju det där med att jag inte somnar som jag borde på kvällarna och därmed inte får det antal timmar sömn som min kropp helst vill ha. Sen har den där förkylningen jag gått med ett tag gjort min kropp alldeles i olag oxå. Men ångesten kom egentligen när My blev upphämtad i morse. Det är inte jätteofta våra barn är iväg på egna äventyr utan att jag eller Oscar är med. Idag var det innebandycup igen, denna gången i Alvesta. Oscar jobbar hela dygnet och jag ger mig inte iväg på så långa resor själv längre då det skapar ännu mer ångest. Så alternativet för My som ville vara med på cupen var att åka med någon annan. Så under de timmarna hon var iväg har jag mest virkat och försökt att fokusera på mitt mönster. Jag har så många katastroftankar att brottas med och det värsta jag vet är när någon jag bryr mig om är ute och åker på vägarna. Det händer så mycket olyckor… Värst är då såklart när barnen eller mannen är ute på våra vägar. Jag supernojar tills de är hemma hos mig igen! My fick åka med en vän till mig så det var inte det att jag inte kunde lita på dom hon åkte med, utan problemet ligger hos mig själv och alla mina hjärnspöken. Självklart gick resan bra! Tjejerna förlorade första matchen men vann den andra och det var en glad My som kom hem.

  

Det kändes såklart bättre när hon väl var hemma igen och när hon kom med förslaget att hon med min hjälp ville fixa Amerikanska Pannkakor tänkte jag inte överhuvudtaget några katastroftankar längre. Amerikanska pannkakor fick det bli och alla barnen var helnöjda med middagen. Kvällen har gått lugnt och smidigt till och jag har mest ägnat mig åt virkningen (straffet kommer imorgon med nack/axel/ryggvärk). Sen skulle det börja nattas barn och vem kommer då krypande igen om inte min ångest. Det snurrar i huvudet, bankar i hjärtat och jag vill bara sova så att jag kan vakna imorgon och må bättre igen. Barnen nattades, hunden fick sin kvällsrunda och jag har t.om tittat på nästan hela ”Så ska det låta” med äldsta dottern. Sitter i sängen nu med en vaken Lilleman bredvid mig. Varför somnar inte han nu då? Och tankarna är igång igen, är han sjuk, mår han inte bra, varför sover han inte?? Nä nu är det jag som sätter igång nån förutsägbar romantisk film som jag slipper tänka till och kanske kan den hjälpa mig att somna. Det är de här kvällarna jag som mest hatar att ha en man som jobbar natt…