Idag var det dags för gång två i utbildningen jag går. Mina förhoppningar för att det här ska hjälpa mig har från början varit stora och de blev idag ännu större. Har som ni förstått här på bloggen ganska kämpigt. Den där ångesten jag hade när jag var som sämst har ju gjort sig tillkänna igen emellanåt. Det har varit några jobbiga veckor ett tag eller typ en månad eller så. Med mycket med jobbet och mycket hemma, aktiviteter för barnen, en del extrajobb för mannen och livet har rullat på alldeles för fort. Det där med att stanna upp är så svårt, det är lite det jag behöver hjälp med… Fick lite verktyg för det idag och nu tänker jag träna tills nästa gång. Skoja vad trött jag var efteråt, helt slut faktiskt! Det var som att luften gick ur mig helt och hållet… Tog till mig från dagen att jag ska försöka bli bättre på att be om hjälp och tog tillfället i akt att träna på detta direkt när jag kom hem. Insåg att med min trötthet är jag ingen bra bilförare så jag bad grannen om hjälp med samåkning för My till hennes gymnastikträning nu ikväll. Jag fick positivt svar tillbaka och hon fick skjuts både dit och hem. Tack snälla ni!! Vi kör gärna en annan gång!

En annan positiv grej idag var att när jag kom hem sådär helt slut och alldeles jättetrött kunde jag slänga mig inne i My´s säng bredvid henne och prata om hur dagen hade varit för henne. Länge låg vi och pratade om allt möjligt medan Lilleman lekte med kompis och mannen gjorde klart middagen. När maten prexis var blev kompisen hämtad, mannen packade sin matlåda och körde till jobbet. Vi andra fyra kunde sätta oss och äta gott utan någon som helst prestation. Potatismos och falukorv bjöds det på och det var himmelskt gott! Har jag sagt nångång att jag har världens bästa man? För det har jag! Efter maten fick jag bevittna Hulken & My spela ett par omgångar vändtia innan My skulle iväg på sin träning. Det var en syn man inte ser många gånger i sitt liv kan jag lova.