Idag blev det som planerat en cykeltur med mannen. Det är så härligt att barnen är lite äldre nu och klarar sig själva så att föräldrarna kan göra saker tillsammans även utan barnen. Det är nog ganska viktigt det där och vi som aldrig har varit så bra på att be om barnvaktshjälp har aldrig gjort så mycket bara vi. Men nu så, äldsta dottern får huvudansvaret men alla tre är lika grymma på att vara hemma ensamma. En bra runda blev det, något längre än senast. Det gick bra egentligen trots att jag var mycket tröttare än förra cyklingen. Inte trött i kroppen utan i huvudet. Är ju det ganska ofta och idag var en sån dag. Han fick runt mig ändå den där mannen jag har och hem kom vi. När vi var nästan hemma blev det en såndär klumpig vurpa. Min första spd-vurpa. Ni vet fötterna sitter ju fast i pedalerna och ska man stanna behöver man koppla loss dom, det gjorde inte jag… fick lite panik & hjärnsläpp och istället för att cykla vidare på den stora parkeringen som jag var på så välte jag helt enkelt prexis innan jag krockade med en parkerad skåpbil. Ont gjorde det!!

Blev lite konfunderad då när jag vurpade. Visst jag hade mannen med mig alldeles prexis bredvid, oxå på cykel. Men där var ett gäng människor som stod i närheten, alltså verkligen i närheten, så nära att de nästan kunde ta på mig. De såg när det hände, de såg att jag låg kvar en stund på asfalten, de såg förmodligen att det blödde från knät, de hörde att jag sa aj och gnydde en stund över att det gjorde ont, såg att jag satt fast i cykeln. Tror ni någon kom fram? Nej ingen faktiskt! Ingen frågade hur det gick, ingen frågade om vi behövde hjälp. De tittade med stora ögon, gick sedan vidare till sina bilar där de hoppade in och körde iväg. Det hela hände alldeles vid entrén till en second hand butik, en ur personalen (kanske ägaren, vad vet jag) såg oxå när det hände, grejade lite med sina saker som stod där ute och försvann sen in. Hmm, fråga om jag behövde lite vatten kanske, eller ett plåster eller bara hur det gick… Nä det gör man visst inte. Känner att det är lite ledsamt att man inte bryr sig om sina medmänniskor ett enda dugg! Varför är det så, varför bryr man inte sig?

Eftermiddagen slutade med en grymt god rabarberkladdkaka. Facebook måste ha läst min blogg och vetat att jag borde göra något med våra rabarber den här helgen. Döm om min förvåning när det dök upp ett inlägg med just en rabarberkladdkaka. Hur gott lät inte det då? Typ supergott! My hängde självklart på bakningen och vi fick snabbt och enkelt ihop kakan som smakade ljuvligt när den var klar. Receptet hittar ni här http://womsa.se/onlyfemale/2016/06/18/glutenfri-rabarberkladdkaka/ Självklart glutenfritt.