Ångest och cykling

När jag först blev dålig gick jag ner en massa i vikt. Illamåendet jag hade gjorde att jag inte kunde äta. Levde i stort sett på luft där ett tag innan jag började kunna få i mig lite flytande grejer med mycket socker i, typ nyponsoppa… Kände att jag behöver sockret för att få iaf lite energi i kroppen. Jag vägde under 60 kg där ett tag. Sen fick jag medicin. Det var ett SSRI-preparat som på en natt gav mig ca 15 timmars sömn och tog bort min yrsel. Den gav mig även en massa aptit. Kilona ökade fort fort. 20 kg bara sådär och plötsligt vägde jag lika mycket som när jag har varit höggravid. Kanske inte det man känner att man behöver när man inte mår bra.

Medicinen hjälpte mig inte bara med sömnen utan även med min ångest. I samband med mitt sjukdomstillstånd drabbades jag nämligen även av ångest. Något av det värsta jag varit med om. Jag var så rädd för allt, rädd för att jag hade någon väldigt allvarlig dödlig sjukdom, rädd för att sova, rädd för att inte somna, rädd för att vara ensam så till slut kom den här panikångesten. Jag kunde inte andas, fick inte luft. Pulsen var enormt hög, jag blev ännu räddare och ångesten fortsatte. Det min familj gjorde för mig under denna perioden i mitt liv kan jag inte med ord beskriva vad det betydde. Mannen hade en väldigt förstående chef som gick med på att han kunde ändra sina arbetstider och inte behövde jobba natt. Barnen lät mig ligga i sängen mest hela tiden, de kom till mig och kramades lite när de saknade sin mamma för mycket.

Jag då, jag bodde i sängen, lyssnade på mindfullness/avslappningsmusik och försökte sova. Ångesten avtog så småningom, kom mer och mer sällan. Nu kommer den bara nångång ibland. Jag har lärt mig att den inte är farlig när den kommer. Jag fokuserar på min andning och tänker en massa positiva tankar. Oftast kommer den de kvällar/nätter när mannen är på jobb. Då hjälper det mig att hålla honom vaken med en massa sms. Det där med att skriva har ju alltid funkat bra för mig. Tänk om den här bloggen kan hjälpa mig nu så jag slipper väcka/störa mannen när han jobbar.

Efterhand som tiden gick och kroppen & knoppen började återhämta sig, började komma ikapp med framförallt sömn så var den där vikten ändå kvar och spökade. Jag gick inte längre upp i vikt men den som hade satt sig den satt hårt. Mannen försökte övertala mig att börja cykla med honom och till slut lyckades han. Cykel inhandlades, likaså kläder och hjälm sen fanns det inga ursäkter och inga undanflykter. Det var bara ut och cykla på en gång och vet ni vad? Det var ju kul! Äntligen hade jag hittat en fysisk aktivitet som faktiskt var rolig. Bonuset var oxå att jag och mannen hittat något att göra tillsammans. Kan det bli bättre?

Dagen kom när det var dags för att våga lägga medicinen. Rädslan kom såklart, kommer ångesten att komma tillbaka, kommer yrseln komma tillbaka, kommer jag kunna somna på kvällarna. Läkaren (typ nummer 72 i ordningen) jag fick träffa var en superglad dansk. Han strålade och tyckte det lät som en superbra idé att trappa ner. Han ordinerade fysisk aktivitet för att få igång hjärtat och kunna somna på kvällarna. Nedtrappningen gick bra och nu är jag helt medicinfri sedan i somras. Cykeln och hunden hjälper mig att röra på mig. Ibland går det lång tid mellan cykelturerna men som jag brukar säga: En gång är bättre än ingen gång. Det bästa är att vikten sakta med säkert dalar igen. Sedan maj har jag tappat 8 kilo. Det är så skönt att känna sig lite mer rörlig igen.

5 reaktioner på ”Ångest och cykling

    1. Jag käkade Mirtazapin. Trappade ner sakta och försiktigt. I början mer sakta än läkaren sa ens. Med de lägre doserna mådde jag dock ganska dåligt igen, framförallt blev jag så jäkla trött igen. Så då la jag av helt lite snabbare än jag tänkt. I det stora hela gick det bra att sluta tycker jag.

  1. Jag bli så imponerad av dig! Jag har inte vågat trappa ut helt, jag försökte men kom så långt ner i deppighet och ångestkänslor och märkte att jag hade fått en sån hemsk pms en vecka i månaden då jag inte kände någon glädje att jag inte orkade stå ut utan nu äter jag halv dos mot förr, om det verkligen gör nytta eller om det är placebo spelar mindre roll 🙂 Och samma här, kilona kom som ett brev på posten känns det som :/ Heja dig, kämpa på! Kram

    1. Tack snälla du! Jag var ganska rädd för hur det skulle gå och hur jag skulle må. Jag har mina upp och nergångar men känner ändå att jag funkar utan. Om medicin funkar för dig just nu så kör på det. En klok vän sa till mig: Du kommer känna när du är redo att sluta helt, stressa inte med det och kilona kan man ta tag i sen när man mår bättre. Heja dig oxå! Vi är bra! Stor kram

Lämna ett svar