Det som berör mig mest av allt är döden.
Den finns där över mig hela tiden, alltid. Jag kommer liksom aldrig ifrån den. Den gör att jag aldrig riktigt kan andas ordentligt. Jag har så svårt att acceptera den. Jag vet att det är det enda vi alla kan vara riktigt säkra på, vi ska alla dö. Men jag varken kan eller vill acceptera det. Vad är meningen med allting när vi måste leva ett liv som kantas av död och sorg jämt och ständigt.
Allt vardagligt känns så fruktansvärt meningslöst. Varför ska jag dammsuga när jag inte vet vad som händer imorgon. Varför ska jag ta hand om disken när jag ändå inte vet om jag kan äta på de rena tallrikarna imorgon.

Jag vet att jag aldrig kommer att få svar på mina stora frågor och att jag egentligen borde acceptera det. Acceptera att vi alla ska dö. Acceptera att jag aldrig får mina svar. Leva mitt liv på det bästa sättet jag kan fram tills det, med glädje och skratt. Men det är så svårt när man hela tiden blir påmind om hur skört vårt liv är och den oerhörda sorg som drabbar oss när döden kommer. Jag lever mitt liv mest med rädsla. Rädslan för att det ska hända de som står mig närmast något. Rädslan för sjukdomar, rädslan för elaka människor, rädslan för döden.

När det händer något blir det en sådan fruktansvärd smäll som jag har svårt att hantera och jag blir rädd för att jag inte ska hålla, inte orka ta mig upp, inte orka andas. När barn blir drabbade är det extra jobbigt och jag förstår ännu mindre vad meningen med allting är. Jag förstår det inte…
Jag har fått uppleva min bror & hans fru mista sitt barn… jag har fått försöka förklara för mina egna barn att de har mist en kusin, en bebis, och ingen vet varför… jag har fått lyssna på barn som funderar över varför de har mist sitt syskon… jag har fått svara på frågor från barn som mist en kusin, ett barn… jag har fått svara på frågor från barn som inte vill höra mer om döden… och jag måste nu svara på frågor från barn som mist sin mamma…
Och jag förstår det inte och jag vill verkligen absolut inte acceptera det!

Det enda som får någon mening är de nära och kära vi har runt omkring oss. Ta hand om varandra!